Korg Trident mk II är ett visuellt rätt imponerande instrument:
tungt (24 kg), brett och djupt med gedigna träsidor. Den sobert vinklade
panelen är försedd med ganska stora, mjukt avfasade rattar och
knappar med inbyggda lysdioder. Genom att bara studera designen och vrida
på rattarna kan man konstatera att Tridenten var tänkt att
spela med de stora grabbarna.
En snabb överblick över panelen ger vid handen att Tridenten
är uppdelad i tre sektioner: Synth, Brass och Strings. Den något
så när bevandrade syntetisten drar då genast slutsatsen
att detta rör sig om ett typiskt "multi instrument keyboard"
- en sorts glorifierad stråkmaskin med diverse enklare syntfunktioner
(jmfr ARP Omni, Moog Opus 3, Korg Delta, m.fl.). Detta är endast
delvis korrekt! Korg Trident är nämligen byggd enligt motsatt
princip - en äkta analog polyfon (åtta röster) synthesizer
med diverse funktioner för att "simulera" stråkmaskin!
Detta kan ur dagens perspektiv te sig synnerligen poänglöst
- vem vill ha en stråkmaskin när man ändå har en
hyfsat fet polysynt? En ledtråd ges av Tridentens modellbeteckning
- Korg presenterade nämligen instrumentet som "Performance Keyboard".
Tridenten var alltså tänkt att användas live, och de olika
sektionerna gav möjlighet att kombinera olika ljud, etc.
Frågan är om denna strategi gick hem. Den tillräckligt
välsituerade syntetisten (Korg Trident mk II betingade 32.000 svenska
kronor i början av åttiotalet) torde hellre ha sneglat mot
Rolands Jupiter-serie, eller nån amerikansk bjässe. Kanske
hoppades Korg att Tridentens koncept skulle tilltala de klaviaturspelare
som skrämdes av alltför många parametrar och avancerade
inställningar? Hursomhelst, den gedigna kvalitén lönar
sig idag, och vi tvekar inte att kalla Korg Trident mkII för kungen
bland multi instrument keyboards (och dessutom en mycket välljudande
med något begränsad analog polysynt).
Korg Trident mkII kom ut 1982, ett par år efter original-Tridenten.
De två instrumenten har samma grundläggande egenskaper och
ljud, men uppföljaren är försedd med några markanta
förbättringar samt ett antal smärre modifikationer, främst
i synthsektionen (se tabellen nedan).
Arkitektur och funktioner
Tridenten har som sagt tre sektioner: Synth, Brass och Strings:
Synth-sektionen är försedd med dubbla VCO; den ena med sågtand,
PW och PWM (med egen hastighetskontroll), den andra endast med sågtandsvåg.
Båda oscillatorerna har omkopplare för 16/8/4' och VCO 2
kan snedstämmas för feta chorusljud. Dock går det inte
att ställa in några större intervall (t.ex. kvinter)
mellan oscillatorerna. Det finns inte heller någon
balanskontroll
eller mixer, även om VCO2 kan stängas av och VCO1 kan tystas
genom att ställa pulsvidden i maxläge. Någon modulationsmöjlighet
för vibrato och liknande återfinns inte heller i oscillatorsektionen;
i stället kan man applicera vibrato globalt för samtliga sektioner
(se nedan).
Därefter följer filterdelen, som är ganska typisk för
den tidens polysyntar: ett 24 dB/oktav lågpassfilter (SSM 2044,
för den som rör sig i kretsar) med kontroller för cutoff,
resonance, keyboard tracking och envelope-amount (negativ eller positiv).
Separata ADSR-enveloper för filter och amplitud, en volymkontroll
samt en "Auto-Damp"-omkopplare (klipper av utklingande noters
release när nya noter spelas) fullbordar parameteruppsättningen.
Synthsektionen är programmerbar, med 32 minnen. Vi använder
dock vanligtvis "Manual"-läget.
Brass-sektionen kan liknas vid en förkrympt syntdel: en oscillator
(sågtand, 16 och/eller 8'), ett 24 db/oktav-filter med cutoff,
resonance och positiv envelope-amount men utan keyboard tracking. En
ADSR är gemensam för filter och amplitud; tyvärr finns
inget "gate"-läge för amplitud, något som
ju annars är vanligt på instrument med gemensam VCF- och
VCA-envelope.
Viktigt att notera är att filtret och envelopen är gemensam
för alla åtta rösterna. Man kan dock välja mellan
single och multiple trigger. Vidare finns ett ganska speciellt "Trigger
Select"-läge där man kan ange hur många tangenter
som krävs för att envelopen ska triggas. Om man t.ex. väljer
"4" kommer brass-sektionen att vara tyst så länge
man inte trycker ned fyra tangenter eller fler. Man kan även trigga
envelopen externt via en ingång på instrumentets baksida.
Stråkdelen är precis som brassdelen baserad på sågtandsvåg
från synthsektionens VCO 1 och kan generera 16, 8 och/eller 4'.
Parametrarna omfattar en enkel equalizer (bas/diskant), en separat LFO
för vibrato (med delay, depth och rate), ett slags key track-filter
samt "bowing"-effekten. Denna avser att emulera stråkansats
i början av tonerna genom att förstärka resonansen hos
ett enkelt filter i början av en ny ton. Man kan justera mängden
effekt som filtrets frekvens, men resultatet låter föga stråkaktigt.
Allt detta skulle inte låta något vidare om det inte vore
för "Ensemble"-funktionen - en choruseffekt (Solina String
Chorus, enligt vissa källor) som gör ljudet fylligt, svävande
och varmt.
Till vänster på syntens panel finns en "Performance-sektion"
med följande funktioner:
En analog flanger, med kontroller för rate, depth, manual och
feedback. Valfri sektion (en i taget) kan skickas genom flangern för
diverse specialeffekter (lite extra brus kommer med på köpet,
men det är det ofta värt). Vrider man upp feedbackratten börjar
flangern självoscillera, och detta kan med viss ansträngning
användas som ett instrument i sig själv (jmfr "Stormy
Weather).
En
omkopplare för varje sektion, som avgör huruvida sektionen
spelas från vänstra eller högra delen av klaviaturen,
eller över hela klaviaturen. Splitpunkten ligger två oktaver
upp från den lägsta tangenten. Notera att det inte sker någon
uppdelning av rösterna - man har alltid tillgång till exakt
åtta röster, oavsett var man väljer att spela dem på
klaviaturen. Detta beror naturligtvis på att stråk- och
brassdelarna använder samma oscillatorer som syntsektionen.
En omkopplare för Key Assign, vars funktion redaktörn inte
fullgott kan redogöra för i skrivandes stund. Det har nåt
att göra med huruvida utklingande toner ska klippas av eller ej.
Förefaller även påverka återtriggning av syntsektionens
filterenvelope i vissa lägen. Mystiskt.
En omkopplare för Delayed Vibrato, med separat Intensity-ratt.
Detta vibrato påverkar samtliga sektioner. Delaytiden kan inte
justeras.
Slutligen en joystick med pitch bend i x-led och vibrato/trill (tonhöjdsmodulering
med sinus eller fyrkantvåg) i höjdled, om Delayed Vibrato
är avstängd. En Intensity-ratt bestämmer mängden
pitch bend (steglöst upp till en dryg oktav) och vibratots intensitet.
En annan ratt reglerar vibrato-LFOns hastighet (samma LFO används
för Delayed Vibrato och joystick-vibrato/trill). Om själva
joysticken måste sägas att det är en av de bästa
pitch bend-kontrollerna som undertecknad har stött på, någonsin.
Snabbt återfjädrande, mycket känslig och utmärkt
för att göra handjagade vibraton och liknande med.
I övrigt är instrumentet försett med en 61-tangenters
klaviatur av hyfsat gedigen typ (dock är en tangent bruten och
nödtorftigt fäst medelst tygtejp av en tidigare ägare).
Baksidan av Tridenten erbjuder hela fem utgångar (separata för
varje sektion, samt två olika mixutgångar), ett antal ingångar
för volymkontroll med expressionpedal, en ingång för
trig (GND) av brassdelens envelope samt CV-ingångar för att
modulera filterfrekvens för synt- respektive brassdel.
Det Tridenten saknar i form av sonisk flexibilitet (ingen brusgenerator,
få vågformer, inget portamento, ingen intern filtermodulation,
inga sync- och ringmodulatoreffekter, etc) tar den i viss mån
igen på sitt varma, fylliga sound. Dess filter låter även
väldigt snyggt och vackert, och enveloperna besitter en icke föraktlig
snärtighet. Man ska heller inte förakta möjligheten att
blanda två eller tre ljud - alldeles utmärkta klanger kan
skapas genom att t.ex. låta syntsektionen agera attackfas och
brass eller stråkar agera sustain.
För SHotQ är Tridenten det första valet när det
gäller polyfona grejer, i stil med brass, pads och stråkar.
Men den trevliga joysticken inbjuder också till solospel och liknande.
För provlyssning av Korg Trident mkII:s klangpalett, lyssna på
Stormy Weather (allt är Trident förutom regn, vind och åska),
eller East S:t Louis Toodle-oo (där Tridenten agerar leadtrumpet,
med och utan wah-wah-pedal).
För de inbitna
Skillnader mellan Korg Trident mk I och mk II
|
mk I
|
mk II
|
Programmerbarhet
|
16 minnen; sparade ljud kan inte editeras utan måste återskapas
i "Manual"-läge
|
32 minnen; sparade ljud kan editeras.
|
Filter Key Tracking
|
Off, Half, Full
|
Off, Quarter, Half, Full, Over
|
Enveloper
|
Gemensam för VCF och VCA; VCA har omkopplare för Gate-läge
|
Separata för VCF och VCA
|
Preset
|
Piano I, Piano II och Clav
|
Nix.
|
Pitch Bend Range
|
7 halvtoner
(detta är vad minnet säger oss - kan vara felaktigt!)
|
12 halvtoner
|
Väldeliga kylflänsar
|
Nej
|
Ja
|
- Ljudexempel
|