VC-10 liknar till utförandet Korgs MS-serie monofona syntar, men har färre rattar och en otroligt tjusig svanhalsmikrofon fäst på ovansidan. En två och en halv oktaver lång klaviatur styr den interna ljudkällan, vilken är en enkel, fullt polyfon orgel med tredubbla vibratokretsar och en ofantligt fet ensemble-effekt som kan stängas av och sättas på efter behag (låter som ett chorus på syra - vi har använt denna ensemble-effekt separat ibland, bl.a. för Clavinet). Klaviaturen kan transponeras upp en oktav om man önskar, och ett ofjädrat pitchbend-hjul möjliggör polyfona tonhöjdssvep. Tonhöjden kan även moduleras från en CV-pedal, eller följa modulationssignalens amplitud om man så önskar (en märklig autobend-effekt, som vi ännu ej har utnyttjat till fullo).

Själva vocoderprocessen är dock verkligen en "svart låda" - man kan inte göra några som helst inställningar för detta annat än att justera volymen för carrier resp. modulator.

Varför är då VC-10 ett så bra instrument, undrar då den klentrogne? Jo, vocoderprocessens oberäknelighet, det infernaliska dallret av trippelvibrato och ensemble samt den höga osäkerhetsfaktorn hos pitchbend-hjulet gör VC-10 mycket levande (och svårspelat) som instrument. Vi har flera gånger använt VC-10 till svepande ackordmattor eller saxriff, just för dess organiska kvaliteter. Att man närmast automatiskt får en klassisk "Disney-kör" (jmfr julafton, när tomten flyger iväg från verkstaden) bara man tar ett ackord och säger aaah - det gör ju det hela ännu bättre. Man kan höra VC-10ans karakteristiska ljud i t.ex. Stampede och East St Louis Toodle-oo.

En sak till: vår VC-10 är försedd med Korgs originalmikrofon, men volymratten är av tidigare ägare utbytt till en aningen större sak av klassisk brun bakelit, med en liten pilmarkering i guldtryck. Att smokingklädd sjunga disneykörer i svanhalsmikrofon, skruvandes bakelitratt känns väldigt bra.

- Ljudexempel