Moog Opus 3 är en typisk "Multi Instrument Keyboard" från
1981, med tre sektioner: Strings, Organ och Brass. Till skillnad från
Korg Trident så är detta inte en "äkta" polysynt,
utan bygger på "orgelteknologi": s.k. Top Octave Divide
Down. "Glorifierad stråkmaskin" är ett annat uttryck
för detta. Dock har Opus 3 ett par trumfkort på hand...
Låt oss dock först ta en titt på instrumentets struktur,som
är tämligen förvirrande. Själva grundljudet oktavdelas,
omvandlas och fördelas på tre sektioner:
Strings (8' och/eller 4' sågtand, med ett resonant låg/hög/bandpassfilter,
tyvärr utan filterenvelope), Organ (reglar i drawbar-stil för
16' - 1' fyrkantvåg, med en enkel tonkontroll) samt Brass (16',
8' eller 4' sågtand).
Ljuden från dessa tre sektioner kan sedan skickas genom en choruskrets
eller ett fett fyrpolsfilter i klassisk Moogstil. Med hjälp av banlanskontroller
mixar man Strings/Organ till Chorus, samt Organ/Brass till filtret. Man
kan alltså inte skicka stråkarna genom filtret eller brass
genom chorus.
En LFO finnes också, för modulation av antingen tonhöjd
eller filterfrekvens.
Därefter går ljuden från Chorus resp. Filter genom förstärkare
med en rudimentär "articulator" (envelope med attack/release)
Man kan välja huruvida envelopen ska påverka båda sektionerna
eller endast Chorus-signalen (typiskt användningsområde: snärtigt
brassackord som följs av svällande stråkar med lång
attack...). Signalerna från Chorus och Filter (samt den rena signalen
från orgelsektionen) har individuella volym- och panoreringsinställningar
(Opus 3 har nämligen stereoutgångar!).
Det finns också ett pitch-hjul av Moogtyp, utan återfjädring.
Hjulet på vårt exemplar är extra knepigt eftersom det
pitchar olika mycket uppåt och nedåt.
Vad är det då som gör Moog Opus 3 åtråvärd
(förutom att det står Moog på den och att designen är
lagom retro-cheezy)?
Först och främst är det ju det fina filtret, som låter
helt annorlunda än filtren i t.ex. SH-101 eller Trident. Moogfiltret
bibehåller ljudets botten även om man drar på rejält
med resonans, vilket gör det otroligt lämpligt för svulstiga
basljud och rultande barnprograms-lead. Duger också bra till resonansflutter,
med LFOns hjälp. Tyvärr finns det ju bara ett (1) filter (det
är ju en stråkmaskin - ingen riktig polyfon "röstfördelning"
alltså), och man kan inte välja Multiple Trig, vilket hade
varit bra ibland.
Även stråksektionens lilla resonanta multimode-filter är
trevligt. Perfekt för "fasande" Jarre-stråkmattor.
Slutligen är det ju, som vår vän Rotwang konstaterade,
oväntat kul med stråkmaskiner eftersom man har så mycket
polyfoni att leka med (49 toner, närmare bestämt)! Stora maffiga
ackordmattor med dallrande chorus, filtersvep och mycket färgningar!
SHotQ har använt Opus 3 på alla möjliga låtar sen
vi köpte den sommaren 2000, men allra bäst hör man den
i solovarvet efter de inledande growltrumpeterna på East St Louis.
Där spelar nämligen Moogen alla instrument (bas, ackord, solo,
effekter och t.o.m. trummor, mödosamt multitrackade).
- Ljudexempel |
